Italian Mannerist Painter, ca.1495-1540 Born in Florence Italy with the red hair that gave him his nickname, Rosso first trained in the studio of Andrea del Sarto alongside his contemporary, Pontormo. In late 1523, Rosso moved to Rome, where he was exposed to the works of Michelangelo, Raphael, and other Renaissance artists, resulting in the realignment of his artistic style. Fleeing Rome after the Sacking of 1527, Rosso eventually went to France where he secured a position at the court of Francis I in 1530, remaining there until his death. Together with Francesco Primaticcio, Rosso was one of the leading artists to work at the Chateau Fontainebleau as part of the "First School of Fontainebleau", spending much of his life there. Following his death in 1540 (which, according to an unsubstantiated claim by Vasari, was a suicide ), Francesco Primaticcio took charge of the artistic direction at Fontainebleau. Rosso's reputation, along those of other stylized late Renaissance Florentines, was long out of favour in comparison to other more naturalistic and graceful contemporaries, but has revived considerably in recent decades. That his masterpiece is in a small city, away from the tourist track, was a factor in this, especially before the arrival of photography. His poses are certainly contorted, and his figures often appear haggard and thin, but his work has considerable power.  Related Paintings of Rosso Fiorentino :. | Moses Defending the Daughters of Jethro | Deposition (mk08) | The Dead Christ Watched Over by Angels | Risen Christ | Madonna Enthroned and Ten Saints |
Related Artists:
Gentile Bellini
Italian c1429-1507 Gentile Bellini Gallery (b Venice, ?1429; d Venice, 23 Feb 1507). Painter and draughtsman, son of (1) Jacopo Bellini. An official painter of the Venetian Republic, he was a dominant figure in Venetian art for several decades in the latter half of the 15th century, known particularly for portraits and large narrative paintings in which the city and its inhabitants are depicted in great detail.
Adrian Ludwig Richter
German, 1803-1884 German painter, printmaker and illustrator. He ranks with Moritz von Schwind as the most important representative of late Romantic painting and printmaking in Germany. In contrast to the work of such leading masters of early Romanticism as Philipp Otto Runge and Caspar David Friedrich, which was ambitious in content and innovative in form, Richter's art was more modest in its aims, in line with the restrained intellectual climate of the Biedermeier period.
j. h. scheffel
Wismar 1690 - Västerås 1786 J.H. Scheffel kom från en borgasläkt i Wismar, en nordtysk stad som på 1600-talets införlivats med Sverige. Om Scheffels läroår vet man ingenting utöver uppgiften i en gammal biografi att han studerade till målare i Berlin, Paris och Brabant. Scheffel dök upp i Stockholm år 1723. Uppenbarligen samarbetade han först med David von Krafft. Efter dennes död 1724 grundade Scheffel, då redan fullärd porträttör, sin egen atelj??. Ett av de första uppdragen, porträttet av borgmästare Bergstedts unga dotter, ledde till ett lyckligt och av en riklig hemgift åtföljt äktenskap med fröken Bergstedt. Scheffel samlade redan tidigt kring sig en trogen kundkrets bland adeln och det förmögna borgarskapet. Han behöll sin framgångsrika position från 1720-talet till 1760-talet. Någon ledande hovmålare eller mest gynnad societetsmålare i Stockholm var Scheffel aldrig. Hans stadiga popularitet som pålitlig och kompetent porträttmålare rubbades emellertid inte av modets växlingar, ty han hade förmågan att smidigt följa de nya strömningarna utan att pruta på sin karga och förnuftiga konstnärliga egenart. Scheffels porträtt visar sällan prov på pretentiösa barockgester eller affekterad romantisk tillgjordhet. Hans personåtergivning var utfunderad och konstaterande. I hans digra produktion ingår stela rutinarbeten, men i bästa fall är hans målningar karaktärsstudier som bygger på en stark vision. Hans målningsteknik var kompetent men anspråkslös: i helheten fäster man uppmärksamhet vid mänskobilden, inte vid utförandet. När Scheffel i 75-årsåldern som pensionerad drog sig tillbaka för att tillbringa tiden med sin familj var han en rask och förmögen gammal herre. Han uppnådde den för tiden ovanligt höga åldern av 91 år, enligt dottersonen till följd av sitt glada och jämna humör, sina ordentliga levnadsvanor och en till åldern anpassad flit och motion .